För vi litar inte på varandra längre.

Sorry this one is in swedish only

För att vi inte litar på varandra längre!

Varför kan en handfull Nazister som håller möte på ett torg i en sömnig överklass-stadsdel i utkanten av Malmö, skapa ett sådant rabalder att den för rasism hårt kritiserade Malmöpolisen att sända ut sina stormtrupper att skada den egna befolkningen på ett sällan skådat slag? Hur kommer det sig att det blev så viktigt att kväsa dessa nötter på yttersta högerkanten 2014 när den gamle fjanten Assar, som var Fuhrer på Tjörn en gång i tiden, snarare lockade till ett i löjets skimmer överseende skratt på 1970 talet?

Innan The Damned konserten i förra veckan satt vi över ett par öl och påpekade att punkikoner som Sid Vicious och Siuoxsie Sioux kom undan med svastikas på tröjor och armbindlar 1977, medan allt som ens refererar till någonting kring Tredjeriket får folkmassor att se rött idag. Låt oss backa bandet till de magiska punkåren runt 1977. För det första var Nazister något som var mer eller mindre förlöjligade i Tv, på film och som var de självklara skurkarna i vilken episod av serietidningarna i Bajonettserien eller Kapten Kloss, Pilot eller vilket seriealster som helst. På Tv skrattade man åt Benny Hills och Dave Allens stående Nazi inslag. Och vem av oss har inte vikit oss av garv till John Clease´s “Don´t mention the war” sketch i Fawlty Towers?
Nazister fanns liksom inte på riktigt.

Sedan hände något. Via Sham 69s förstörda konserter då engelska National Front bestämde sig för att alltid dyka upp och ställa till problem, så smög de sig in via den hårdföra genren Oi!. Något som Oi! aldrig helt har hämtat sig från och ständigt får kämpa för sin trovärdighet emot. När sedan Vit Makt och Blood n Honour tog över som nazigenren så fick Oi! en chans att återhämta sig något. Men bland punkare i regel är man inte alltid lika välkomnande till Oi! som med andra genres. Och jag gissar att SHARP-skins dagligen behöver försvara sig mot anklagelser som de inte känner igen sig i. 

Nittiotalet såg ett slagfält mellan politiserade punkgenres där både vänster och högerskolan kan ses som förlorare då den kommersiellt genomsyrade skatepunken blev stor, enormt stor. I princip helt avpolitiserad och iklädd märkeskläder var punken mer mainstream än någonsin.
Rasistiska partier var ej välkomna i det politiska finrummet. Visserligen fanns missnöjesyttringar med rasism i grunden med Ny Demokrati som höjdpunkt, men ändå väldigt marginaliserade.  Men något hade hänt till dess. Nazireferenserna i media var mer av det hånande slaget som utfördes av humorgäng som Killinggänget. Man hade inte längre sjuttiotalets lallande nazister som referens, utan en våldsam nazisekt att referera till. Och galningar i marginalen som Lasermannen. Men det var hanterbart.

Låt mig här skjuta in en lite egen iakttagelse i det vanliga livet, som inte har med partier att göra. I början av åttiotalet när jag började röra mig fritt i samhället var det ett ganska öppet samhälle. Dörren var öppen och möjligheter fanns. Det gällde bara att finna dem. Undan för undan stängdes mer och mer dörrar. I bland reagerade någon gammal övervintrad vänstertomte och gick till verbala attacker antingen på krogen, på någon kultursida eller som högskoleundervisande bitter stofil. De flesta skrattade lite trendigt ironiskt åt det och gick vidare med livet.

En efter en stängdes dörrarna. gissar att samhällets mest utsatta märkte detta först. Långsamt märkte jag det. Mellan 1992-99 vågar jag påstå att något hände.  Något som inte gick att reparera. Dörrar stängdes, för fler. Gamla vänner ställde ett hoper outtalade borgerliga krav för umgänget. Själv hoppade jag av från det umgänget. Andra gjorde det inte. Men vi gled isär. IT bubblan med sin sällan skådade girighet är väl inget folk vill minnas numer. Men då hände något. Och det var i den tiden Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå in i det öppet ny-Nazistiska partiet Sverigedemokraterna för att skaffa sig makt.
Runt och efter mileniumskiftet händer således en räcka förändringar även i de obskyra subkulturerna och inom avant gardet. Så länge jag har haft ett medvetande har jag dragits till subkulturer. Ibland som åskådare, ibland som utövare och ibland som en förgrundsfigur. De som känner igen mig sedan länge har stött på mig i diverse obskyra sammanhang. Everywhere there´s a freakshow you might see me there, brukade jag skoja. Så jag har en del intryck att falla tillbaka på. Och jag hävdar att öppenheten och glädjen i subkulturerna blev mer och mer reglerade av mer eller mindre outtalade regler. Bikergäng, supporterklubbar och annat blev en slutnare krets. Och i dess kölvatten ökade avståndet mellan grupper.
11 September, George W Bush slog sedan sönder tilliten som ändå fanns. I det kölvattnet kunde sedan Sverigedemokraterna navigera.
När sedan regeringen Reinfeldt får makten och börjar montera ner den gemensamma välfärden då har Sverigedemokraterna ett öppet läge.

För att det är så, hävdar jag, att när svaga grupper pekas ut som samhällsparasiter, de arbetslösa, de arbetsskygga, de sjukskrivna, fuskarna, knarkarna etc, då följer snart fler utpekanden, misstänkliggöranden.   

Dock har en annan utveckling startats parallellt med högerpopulismen, HBTQ och feminism har vuxit sig starkare. Att att jämföra dagens situation för HBTQ personer i det politiska finrummet och samhället med den skräck, förnedring och liv i smyg alla dessa normavvikande personer levde är som att jämföra Inkvisitionen med Roskildefestivalen. Trots ett visst motstånd från visst religiöst håll så vann Priderörelsen stort och på knock. Feminismen har inte haft samma medvind, men är ändå, kanske pga Gudrun Schyman, inte i skuggan av debatten. Och procentuellt sett är det fler människor i dessa humanistiskt drivna rörelser än vad de andra samlar. Prideparaden är en av Sveriges i särklass största folksamlingar, både på deltagar som på åskådarsidan. Speciellt när ett dussin Nynazister håller tal i Limhamn en helg i augusti, blir skillnaden markant.

Så vad är det då som gör att vi reagerar så starkt? Jo, vi litar inte på varandra längre. Sverigedemokraternas största skadeverkan på det goda samhället är inte den rasistiskt drivna politik de aldrig får gehör för i omröstningar, för som politiskt parti är de helt misslyckade. Utan för den misstro mellan oss andra de lyckas så. En sådd som är svår att göra sig fri från. Vi ser på varandra med oblida ögon, vi passar på varandra, vi litar inte på varandra. Punkare emellan, inom släkt och familjer, på arbetsplatsen. Det finns där i skuggorna hela tiden. Misstron.

Och det är ondskan i det hela, att vi inte litar på varandra.